update: berättar om min helg/ så får ni bilder någon dag snart för imon blir det trevligheter igen

Rätt mycket prov och redovisningar nu i slut tampen av nian. Men snart är det över . Har två prov imon och redovisning. Bara att plugga. Har inte haft nån lust att blogga har varit rätt förkyld och slut körd.Men är piggare nu bara att stå ut. Har massa planer i helgen mer får ni veta då. Ha det bra!

följ mig på instagram där uppdaterar jag när jag inte uppdaterar här . instagram @ moack

Förlåt att del 2 kommer lite på efter slänt, men  har haft fullt upp! enjoy










Hoppas ni har gillar bilderna jag lagt upp den senaste tiden.

Snacka om att jag upplevde massa gamla minnen igår när jag var på konfimation. Var ca 1 år sen jag gjorde det nu.Och som jag skrev i förra inlägget så var det i samma kyrka med.















Det var del 1 från gårdagen mer bilder kommer i del 2 då det är lite bilder från konfimationsfesten!

Nu blir det att gå på konfimation . Samma kyrka som jag konfimerades i kommer nog uppleva massa minnen. Ha en bra dag

Sitter just nu vid sjön tillsammans med bästavän och bara myser och njuter av sommar vädret!

Vi hörs senare då kommer del 2 upp.

kofta - en gammal som jag lyckades hitta.
rosa linne- gina tricot
svarta jeans - gina tricot

Tiden flyger iväg när man har chansen att leva livet och slippa vara sjuk!
Många kanske inte kommer ihåg var det för som hände för 5 månader sen tillbaka och lite längre tillbaka i tiden.
Ni som har läst information i höger spalten. Har ju läst att jag kämpat mot någoting i 4 år , men ingen vet fortfarande inte vad det är. Har blivit behandlad som en försöks kanin dom fyra åren.Så dom sista månaderna 2011, så blev allt värre värre, mer inlagd på sjukhuset, mer hemma, missade mer av livet än vanligt, var mer sjuk än vanligt, min vikt rasade mer , min vikt var nere 36 kh. Så äntligen då började dom ta allt på allvar. EFTER 4 ÅRS KÄMPANDE. Så då blev det massa mer undersökningar, mer prover ju mer jag var på sjukset. För ungefär 1,5 år sen var jag nere i på lunds sjukhus i hopp om att få hjälp den dagen var inte den bästa var sjuk den dagen och vi åkte hela vägen ner allt såg lovande ut, och läkaren såg lovande ut. Men allt var bara en dröm. Läkaren glömde bort mig, som om han har gått underjorden han minns inte ens vårt besök den snöiga november dagen. Så då tog min läkare allt ännu mer på allvar. Blev ännu mer undersökningar fick även en tid till titthållsoperation. Så den 15 november förra året fick jag en tid upp till göteborgssjukhus, där gick allt super bra, och den läkaren var verkligen så som en specillist läkare ska vara. han sa att han bara att haft en sån som mig tidigare. Det är kanske 3 på miljonen som har det som jag. Han skrev ut en medecin som han trodde skulle hjälpa. Sen den 17 november blev det dagen innan titthållsoperationen den dagen blev jag sjuk åt ingeting, sov hela dagen, och när jag vaknade på kvällen mindes jag knappt vilken dag det var och att det var dagen innan operationen och sen dess har jag aldrig varit sugen på mat den 17.Genast på kvällen satt jag uppe och snackade med mina vänner som stöttade mig skrev massa inlägg i min logg på facebook, så fortsätte det sen hela den 17 november och hela operationsdagen den 18 november. Den dagen känns som om det var igår,  jag var sjuk den dagen också, vi tog taxi in till sjukhuset, och satt där och väntade väntade kändes som en evighet, ju mer jag fick vänta blev jag mer nervös. Tillslut kom dom och sa att jag skulle in och byta om till operationskläderna , sätt där och pratade med pappa tillslut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna var rädd och vissade min rädsla för första gången så riktigt mycket. Och desstu mer nervösare och ledsnare blev min pappa, sen till slut kom dom och sa att vi skulle gå in mot operationssalen det kändes som en evighet att gå in genom allt, se alla operationssalar, det var så ljus och allt var så rent. Tillslut svängde vi in, och den sekunden där blev jag mer räddare var hur mycket folk där som helst. Dom började förberedda sätta massa grejer överallt på en, sen tillslut kände jag att det gjorde ont i armen och tänkte du somnar jag snart hoppas jag kommer vakna upp igen. Var så rädd för att inte jag kanske skulla vakna igen.Sen när jag vaknade upp många timmar senare, kom inte ihåg vilken tid jag operades och somnade in men jag minns vilken tid jag vaknade och det var ungefär runt 5 tiden, kände att nån höll i min hand och det var pappa han var lite tårögd. Och när jag öppnade ögonen helt och hållet så fylldes allas tänder och munnar med ett leende av lycka. Jag kom ej ihåg var jag var för någonstans, men sen insåg jag att jag var på uppvaket när jag såg massa läkare som gick runt hela tiden och att det låg massa sovandes människor i hela rummet. Direkt då kom alla runt min säng och undrade hur det var jag sa att jag hade ont och fick mer smartstillande, sen ville dom att jag skulle testa äta något men jag var inte sugen för jag var rädd att spy upp det, men så var det inte. Jag åt igen. Men efteråt när alla kom tillbaka igen och sa att dom inte hittade någonting då kändes det som om allt var i onödan.. Minns när jag skulle resa mig upp första gången och försöka gå några meter bort till toan, var hur svårt som helst helt svimfärdig, så fick ligga kvar en stund och piggna till helt. Alla var så himla snälla och vänliga, sen kunde sjuksköterskan ringa efter en taxi och hämta en rullstol, så vi kunde åka hemåt. När man vinkade hejdå så fylldes alla glädje och lycka. Underbar känsla att jag vaknade upp många har inte sån tur. Kvällen när jag kom hem minns jag jätte väll, hade svårt att äta och var helt slut , men ändåså sätte jag mig vid facebook och skrev en status , att allt gick bra  och svarade på allt som folk hade skrivit. Sen på kvällen gick jag över till mina kusiner, och dom gjorde mig så glad! Började skratta med en gång och alla blev jätte glada när jag kom hem och alla tog hand om mig. Dom två veckorna efter så var jag helt slut och bara gick hemma och försökte bli bättre, men hade så attans ont. Men alla peppade mig så efter en månad var jag på fot igen och började göra vanliga grejer. Sen så i början av februari detta året, så trodde jag att jag skulle klara mig från sjuket, men det kom tillbaka för en dag , sen dess har jag inte varit sjuk och började ta medecinen jag fick utskriven direkt efter operationen.Under dom veckorna jag piggnade till så berättade pappa för mig att han grät för första gången för han var så himla orolig så han gick till och med till kyrkan och grät i flera timmar... Och nu lever jag bara livet! i alla fall försöker
- som sakt man vet aldrig när livet kan vändas upp och ner men just nu slipper jag oroa mig.
Tack för att ni tog er orken att läsa allt
 ville bara skriva av mig , och försöka få ur mig min deprition!